Det där med ångest.
Kategori: Allmänt
Haha ja,har ju hänt en del sen sist jag skrev här,men har inte haft varken lust eller inspiration.Har sista tiden varit på väg att skriva men hejdat mig i sista stund.Liksom inte varit på humör,inte varit mig själv riktigt.
Jag har ooooerhört svårt för att acceptera det faktum att jag har börjat få ångest.Ännu mer när det inte finns en specifik anledning,jag kan inte härleda till en grej,något som triggar mig till gränslandet mellan ångest och normalmående.Det är inget speciellt som har hänt jag bara får den där förbannade äckelkänslan i hjärttrakten/bröstet,en kliande känsla som inte bara går över för att jag vill,med sjuk hjärtklappning på det.Oftast på morgonen.Grinar rätt ofta när jag är mitt uppe i det också,vet liksom inte vart jag ska ta vägen riktigt.Fick atarax utskrivet av farbror doktorn när jag fick domen"stressrelaterad ångest" som jag ska ta när det blir FÖR överväldigande.Och många gånger kommer skiten krypande på kvällen när det varit mycket på jobbet,så fort jag slappnar av.Då VET jag vad det beror på,en helt annan femma.
Men eftersom jag hatar tabletter mer än nåt annat ligger de i skåpet.Testade efter tips från en jag känner som käkar de ofta(dock tre ggr så starka som jag har)att ta två innan läggdags,tog en i förra veckan och tyckte till en början att en skön känsla jag inte känt på länge i kroppen infann sig,ett lugn.Men vaknade på natten sjöblöt med hjärtklappning som inte var utav denna värld.Förmodligen gjorde jag detta mot mig själv eftersom jag tog EN,när jag egentligen inte gillar det alls.Det hjälpte ju knappast som jag trott liksom..
Jag vill INTE ha ångest,jag ser det som ett nederlag,en psykiskt klen människa får ångest.En person med stora bakomliggande problem.Därför får jag säkert ångest oftare också,för att jag har så satans svårt att acceptera det och gå vidare.Jag triggar mig själv,känner efter.
Det är inget att skämmas för får jag höra hela tiden,och det är det inte.Jag har själv sagt det till vänner och bekanta som haft det,det är fuuullt normalt.Och det är det.Men inte för mig,för jag har aldrig haft det förut!
Har även de senaste veckorna haft att så fort jag lägger mig ner slår hjärtat onormalt.Tror du att jag bara kan koppla bort det och sova?HA nej,jag har någon allvarlig sjukdom.Sen är det igång.
Allt är en ond cirkel som jag på något sätt måste ta mig ur,sluta tänka ångest så fort jag slår upp mina blå,är det dags för ångest idag måntro?Ett ständigt ältande känner jag.
Hade i början även väldigt svårt att berätta detta för min man,vad skulle han tro?skjutsa mig till psyket direkt?
Men han är otroligt förstående ju mer vi har pratat om det och jag har fått honom att förstå känslan jag får.Det gör att jag accepterar det lite mer iaf,det jobbigaste försvinner lite när jag vet att han finns där vid min sida ändå,trots att frugan hans är ett psykfall :)
Äsch,jag kommer över detta med,får bara ge det lite tid.
